Varför håller de produkter vi producerar mindre och mindre? Varför är det så att en glödlampa tillverkad 1911 kan hålla i mer än 100 år när den är tänd och de som tillverkas idag håller knappt 1000 timmar? Har ett namn, planerad inkurans
Schemalagd inkurans är schemaläggningen av en produkts livslängd, så att produkten blir värdelös under en tidigare bestämd tidsperiod. De kan också begränsas av antalet användningar, till exempel en skrivare som efter att ha skrivit ut tiotusen exemplar slutar fungera.
Vad är målet med planerad inkurans?
Det primära målet med planerad inkurans är att säkerställa att konsumenter köper produkter flera gånger, snarare än bara en gång. Detta ökar naturligtvis efterfrågan på produkter eftersom konsumenterna måste komma tillbaka igen och igen. En användare måste köpa samma produkt fler gånger än om den produkten var resistent och skulle hålla en livstid.
Föreställ dig att du aldrig behövde köpa glödlampor, eftersom din farfar satte dem hemma fortsätter de att lysa som första dagen. Det verkar osannolikt men det är det inte, den här typen av glödlampor skulle kunna tillverkas perfekt. Men glödlampstillverkarna skulle få slut på köpare skulle gå i konkurs. Det är därför de tillverkar glödlampor som har en programmerad livslängd på 2500 timmar, så att du måste köpa dem om och om igen glödlampor. Är planerad inkurans nödvändig? Är det möjligt att avsluta det och göra effektiva produkter?
Dokumentär om planerad inkurans
Dokumentären som heter "Köp, kasta, köp" producerad av RTVE talar om programmerad inkurans, en term som är väldigt lite känd av samhället, men oerhört viktig i vår tid. Dokumentären får oss att undra om ett ekonomiskt system baserat på konsumtion är vettigt.
Under det senaste århundradet har företag undersökt hur man designar produkter som håller mindre, så att vi kan köpa deras produkter igen. Är det vettigt att lägga pengar på att undersöka hur man gör mindre hållbara produkter? Vid en första anblick är svaret tydligt, men om lökarna inte brinner ut skulle de företag som ägnade sig åt deras tillverkning gå i konkurs och inte tillverka fler. Dokumentären väcker flera frågor, är det vettigt att tillverka oändliga produkter på en planet med begränsade resurser? Finns det inget sätt som företag kan försöka förbättra effektiviteten samtidigt som de fortfarande kan överleva?
Öppen debatt om produkters hållbarhet och kapitalism
Dokumentären öppnar debatten om logiken i en konsumentlivsstil, där berg av lågkvalitativa produkter produceras. 1911 tillkännagavs glödlampor med en varaktighet på 2500 timmar, 1924 gick deras tillverkare överens om att inte tillverka några som varade mer än 1000 timmar.
Det är en fråga som sliter sönder grunden för kapitalismen, varför det är mycket svårt att föreslå eventuella överenskommelser för att ändra den. En möjlig lösning skulle till exempel vara att glödlamporna betalas årligen på elräkningen som en kvalitetsunderhållspremie. Ljusföretaget skulle ta hand om glödlamporna som en produkt som ingår i sin tjänst och för att minska sina kostnader skulle man försöka få glödlamporna att hålla så länge som möjligt.
Den här dokumentären har vunnit ett flertal tv-priser, bland annat en Onwings, ett pris för årets bästa dokumentär 2011 av den spanska tv-akademin, SCINEMA (Australien), FILMAMBIENTE (Brasilien), Guangzhou International Festival (Kina), Maeda Special Award (Japan) osv.
Du kan se dokumentären i följande länk till RTVE: Dokumentären – Köp, släng, köp